“Jag är jag. Jag är inte min diagnos“

“Jag heter Molly och jag har ADHD.” Så presenterade sig tioåriga Molly för hela klassen när hon gick i trean. Hon tycker det är skönt att folk vet om hennes diagnoser – ADHD och atypisk autism. Då fattar de varför hon ofta är lite ”all over the place”, som hon själv säger.

När det är stökigt på till exempel slöjdlektionerna kan Molly bli väldigt trött, och behöva vara ifred en stund efteråt för att samla ny energi. Men hon försöker också se de positiva sidorna av sina diagnoser:

– När det är lite stela situationer är det najs. Det är okej att prata mycket när man möter främlingar, man blir inte särskilt blyg och kan vara lite öppen, det är skönt, säger hon.

Vad skulle du vilja säga till de som inte vet så mycket om vad dina diagnoser innebär?

– Bara för att man har en diagnos betyder inte det att man är korkad eller smart. Jag är jag. Jag är inte min diagnos.

 

 

Vincent är sju år gammal och går i första klass. Han älskar Pokémon, Minecraft och att simma (men helst med simglasögon på). Favoritämnet i skolan är engelska och när han blir stor vill han öppna en Toasteria (“som McDonald’s, fast med toast”). Vincent har två diagnoser, ADHD och autism.

– ADHD gör att det kan vara svårt att tänka och sitta till. Men det är också bra, för det gör att jag ofta är glad, berättar Vincent.

Vad skulle du vilja säga till de som inte vet så mycket om vad dina diagnoser innebär?

– Att alla är bra som de är. De kan vara olika, men det betyder inte att de är olika oviktiga. Alla människor är lika viktiga i Sverige och i andra länder.